|
|
Komprimerad tid: Två snabba år...
En liten film av David Ottvall
Det är något märkligt med tiden. Den är så
grundläggande för vår tillvaro att vi tar den alldeles
för given, ändå vet vi inte vad den är för något.
En vanlig missuppfattning är till exempel att tiden rör sig. Vi säger att tiden går, om den nu inte rentav springer eller flyger fram. Men det är bara vi som uppfattar tiden som flyktig. Egentligen står den stadigt stilla, medan vi själva är obeständiga och undflyende.
Ofta talas det om att leva i nuet, och på sätt och vis är nuet förstås det enda som finns. Det förflutna har försvunnit och framtiden inte dykt upp än. Samtidigt är det precis tvärtom, gårdagen finns där och då, liksom morgondagen. Alla dagar är ju både gårdagar och morgondagar, beroende på närifrån man betraktar dem. Nuet däremot, finns ingenstans.
Att leva i nuet är ett hopplöst företag. Försök fånga ett ögonblick, vilket som helst, och det har redan passerat. Medan vi är upptagna med att bearbeta våra intryck, kommer kontinuerligt nya. Den mänskliga hjärnan är dock suverän på att sortera bort, vilket är tur, för annars skulle vi bli alldeles överhopade och helt handlingsförlamade.
Att leva är att minnas det förfluna och planera inför framtiden. Utan ett sådant sammanhang skulle varje nu te sig helt obegripligt. Att försöka fånga dagen gör en däremot bara stressad.
En vanlig missuppfattning är till exempel att tiden rör sig. Vi säger att tiden går, om den nu inte rentav springer eller flyger fram. Men det är bara vi som uppfattar tiden som flyktig. Egentligen står den stadigt stilla, medan vi själva är obeständiga och undflyende.
Ofta talas det om att leva i nuet, och på sätt och vis är nuet förstås det enda som finns. Det förflutna har försvunnit och framtiden inte dykt upp än. Samtidigt är det precis tvärtom, gårdagen finns där och då, liksom morgondagen. Alla dagar är ju både gårdagar och morgondagar, beroende på närifrån man betraktar dem. Nuet däremot, finns ingenstans.
Att leva i nuet är ett hopplöst företag. Försök fånga ett ögonblick, vilket som helst, och det har redan passerat. Medan vi är upptagna med att bearbeta våra intryck, kommer kontinuerligt nya. Den mänskliga hjärnan är dock suverän på att sortera bort, vilket är tur, för annars skulle vi bli alldeles överhopade och helt handlingsförlamade.
Att leva är att minnas det förfluna och planera inför framtiden. Utan ett sådant sammanhang skulle varje nu te sig helt obegripligt. Att försöka fånga dagen gör en däremot bara stressad.
Under ett par år gick jag en daglig promenad och tog bilder på
bestämda punkter. Sedan sammanfogade jag bilderna till små
filmer som visar komprimerade tidsförlopp. Att se ett år passera
på knappt fem minuter kan upplevas som meditativt, men också
kännas väldigt långsamt, trots att tiden är så sammanpressad.
Men 490 dagar på 49 sekunder hinner knappast bli tråkigt.
Tiden står faktiskt stilla