Texter av David Ottvall

Språket är en vildvuxen park, och alla är vi dess trädgårdsmästare. Eller kanske är språket en soppa, och vi dess kockar. Eller varför inte se språket som en skog, full av bär och svamp att plocka.

Jag hittade ett lustigt litet ord under en skogspromenad häromdagen. Smärre. Det används inte så ofta, och mest under olyckliga omständigheter. Man talar om en smärre olycka. Men smärre är ju ett komparativ i behov av ett superlativ. Smärst, såklart. Och grundformen måste vara små: Små, smärre, smärst. Låter bra, ligger liksom smaskigt i munnen. Smaka på det: Små, smärre smärst.

Men små är inte vilket adjektiv som helst. Det används bara om flertal. Flera små bollar, men bara en liten boll. Man säger aldrig en små boll. Däremot talas det om kast med liten boll.

Tyvärr innebär det att uttrycket smärre olycka inte är korrekt. Några smärre olyckor får vi stå ut med, men kommer olyckan ensam kan den vara större eller mindre, aldrig smärre. Fast en olycka kommer förstås sällan ensam.

Om vi bara använder små och smärre om flertal, kan vi inte tala om den smärsta olyckan heller, utan bara om de smärsta olyckorna, de som inte kom ensamma och inte var bjudna, men lyckligtvis superbt små.

Ungefär som få. Komparera mera: Få, färre, färst. Vi talar om några få kakor, men aldrig om en få kaka. Blir vi bjudna på kakor tar vi dock tacksamt emot dem, även om de är både få och små. Färst kakor fick den som fick färre kakor än alla andra. Fetast blev den som fick flest.

Dessa smärsta av språkliga problem har vi färstås smidigt undvikit genom att komparera både liten och små med mindre och minst. Smidigt, men inte så kul som alternativet mini, mindre, minst. Mini är visserligen en kortform av minimal, men minimal, minimalare, minimalast känns klumpigt att tugga och svårt att svälja. Här gäller det att minimera det språkliga lidandet. Mini, mindre minst. Det minsta man kan begära.

Lasse liten då? Liten, litare, litast.

När litaste Lasse berättar för sin mor att han springde fort, förstår föräldern vad barnet menar, men kan ändå frestas att påpeka att det heter sprang. Springa, sprang, sprungit. Men här finns förstås inget rätt eller fel. Springa, springde, springit låter bra och är lika lätt att förstå. När det gäller simning accepteras ju simma, simmade, simmat lika gärna som simma, sam, summit.

I praktiken är det fritt fram att böja verb regelbundet eller oregelbundet efter behag. Jag rang ett telefonsamtal igår, eftersom ett fax jag fuxit inte kommit fram. Jag fang en räv idag, men räven slinkade ur näven.

I ännu högre grad än ute i naturen gäller allemansrätten i språkskogen. Här trängs byråkratiska granplanteringar med oregerliga ogräsformer, om än inte på lika villkor. Det är bara att plocka. Eller plantera. Men att riva upp ord med rötterna hur som helst bör man kanske akta sig för, även om ingen äger språket. Att använda ord handlar om att göra sig förstådd. Blir man inte förstådd har man misslyckats, hur fint man än formulerat sig. När vi använder språket gör vi det utan skyddsnät. Den som retar sig på mina formuleringar får skylla sig själv. Å andra sidan har jag bara mig själv att skylla om jag retar någon med mina formuleringar.