Konsten väcker känslor

Konsten ställer alltså frågor och får oss att se på oss själva och omvärlden med nya ögon. Men konsten är inte bara en intellektuell övning; minst lika viktigt är att den berör oss känslomässigt. I praktiken går det inte att dra någon skarp gräns mellan tankar och känslor, mellan det intellektuella och det emotionella. Tankar och känslor påverkar varandra, och ett konstverk väcker båda hos betraktaren.

Men känslorna kommer före tankarna. Innan vi börjar analysera ett konstverk, innan vi försöker förstå, känner vi något inför verket. Känslan varar också längre; efter att vi slutat analysera, dröjer känslan kvar. På så vis ligger det emotionella både ytligare och djupare än det intellektuella.

Edvard Munchs Skriet talar först och främst till känslorna och har blivit ett av världens mest citerade konstverk. De som citerar lägger oftast en intellektuell frågeställning ovanpå den nakna ångest originalet uttrycker.

Den estetiska upplevelsen har alltid varit viktig. I äldre tider handlade det mest om att konsten skulle skänka en skönhetsupplevelse; numera kan det lika gärna vara en fulhetsupplevelse. Oavsett vilket, måste det vara en upplevelse. Konsten ska beröra oss känslomässigt. Ett konstverk som inte berör, når helt enkelt inte fram.

Om konsten förr förväntades vara vacker och uppbygglig, kan den nu vara både ful och ägnad att bryta ned tankemönster och föreställningar snarare än bygga upp. I viss mån handlar det om att nutida konstnärer skyr det vackra för att deras verk inte ska kunna förväxlas med simpla dekorationer. Konsten gör anspråk på mer än att bara smycka våra miljöer. Då handlade det om att höja människan över det vardagliga. Nu tvingas vi krypa under eller gå åt sidan lika ofta. Men den känslomässiga beröringen är fortfarande nödvändig för att engagera oss.