|
|
Fler texter:
Det var kul att Sara Granér, tillsammans med Liv Strömquist fick Region
Skånes kulturpris. Inte nog med att hon på ett utmärkt sätt kommenterar
skevheter i samtiden, hon når också ut till allmänheten och träffar rakt i
hjärtat, på ett sätt som till exempel Dan Wolgers, skyddad och instängd
bakom en tjock mur av ironisk självdistans, aldrig kan göra.
Ett stort problem för konsten idag är att den oftast inte betyder något utanför sin egen sfär. Konstvärlden fungerar i mångt och mycket som ett reservat. Allt är tillåtet, men inget spelar någon egentlig roll.
Konceptkonstens förhärskande form är dessutom installationen, en form som bär med sig sitt eget fängelse; själva otympligheten gör att konsten stannar i utställningshallen. En installation tar man inte med sig så lätt. Även måleriet är problematiskt för en konstnär som vill nå ut. En tavla kan man visserligen ta med sig, men att köpa en oljemålning är en investering. Långt ifrån alla har råd att betala för kvalitetskonst. Dessutom är upplagan högst begränsad.
För den som verkligen vill nå människor i deras vardag, beröra och påverka, finns förmodligen ingen bättre form än serierutan. Jag vill påstå att riktigt relevant konst ofta är sådan som kan klippas ut och hängas upp med magnet på kylskåpsdörren. Och vem är då mer relevant än Sara Granér?
I hennes serierutor finner vi en värld befolkad av mer eller mindre groteska mjukisdjur, tecknade med breda, uttrycksfulla linjer och starka färger, en bildvärld som är spännande i sig. Men det geniala ligger i hur hon avslöjar den groteska samtiden, genom att applicera individperspektivet och samhällsperspektivet på varandra. Attityder som blivit så allmänna att vi vant oss vid dem, framstår plötsligt som helt orimliga. Jag vet ingen som på samma omedelbara sätt klär av samtiden. Och vissa sanningar är så otrevliga, att de bara kan bemötas med skratt. Sara Granér gör serier och skämtteckningar. Här finns stor humor, men också ett allvar, bråddjupt och svart som tusch.
Sara Granérs bilder visar oss sådant vi nog redan visste, men kanske egentligen inte ville veta, och därför heller inte riktigt kunde se. Metoden är enkel i sin genialitet; klyschor om samhället riktas mot individen och klyschor om individen riktas mot samhället. I den skärningspunkten synliggörs dolda skevheter i vedertagna föreställningar; självklarheter avslöjas som orimligheter och vår gemensamma verklighetsuppfattning visar sig lida en närmast total brist på balans.
De som känner sig träffade av hennes satir kan frestas att avfärda Sara Granér som ”vänster” eller rent av ”kommunist”, epitet hon i och för sig kanske inte skulle ta avstånd ifrån. Men i hennes serierutor finns ingen faktisk propaganda. Det hon gör är konst i ordets bästa bemärkelse; Sara Granér får oss att se på världen och oss själva med nya, öppnare ögon. Hon får oss att ifrågasätta, men försöker inte pådyvla oss färdiga svar. En prestation få konstnärer kan skryta med.
Ett stort problem för konsten idag är att den oftast inte betyder något utanför sin egen sfär. Konstvärlden fungerar i mångt och mycket som ett reservat. Allt är tillåtet, men inget spelar någon egentlig roll.
Konceptkonstens förhärskande form är dessutom installationen, en form som bär med sig sitt eget fängelse; själva otympligheten gör att konsten stannar i utställningshallen. En installation tar man inte med sig så lätt. Även måleriet är problematiskt för en konstnär som vill nå ut. En tavla kan man visserligen ta med sig, men att köpa en oljemålning är en investering. Långt ifrån alla har råd att betala för kvalitetskonst. Dessutom är upplagan högst begränsad.
För den som verkligen vill nå människor i deras vardag, beröra och påverka, finns förmodligen ingen bättre form än serierutan. Jag vill påstå att riktigt relevant konst ofta är sådan som kan klippas ut och hängas upp med magnet på kylskåpsdörren. Och vem är då mer relevant än Sara Granér?
I hennes serierutor finner vi en värld befolkad av mer eller mindre groteska mjukisdjur, tecknade med breda, uttrycksfulla linjer och starka färger, en bildvärld som är spännande i sig. Men det geniala ligger i hur hon avslöjar den groteska samtiden, genom att applicera individperspektivet och samhällsperspektivet på varandra. Attityder som blivit så allmänna att vi vant oss vid dem, framstår plötsligt som helt orimliga. Jag vet ingen som på samma omedelbara sätt klär av samtiden. Och vissa sanningar är så otrevliga, att de bara kan bemötas med skratt. Sara Granér gör serier och skämtteckningar. Här finns stor humor, men också ett allvar, bråddjupt och svart som tusch.
Sara Granérs bilder visar oss sådant vi nog redan visste, men kanske egentligen inte ville veta, och därför heller inte riktigt kunde se. Metoden är enkel i sin genialitet; klyschor om samhället riktas mot individen och klyschor om individen riktas mot samhället. I den skärningspunkten synliggörs dolda skevheter i vedertagna föreställningar; självklarheter avslöjas som orimligheter och vår gemensamma verklighetsuppfattning visar sig lida en närmast total brist på balans.
De som känner sig träffade av hennes satir kan frestas att avfärda Sara Granér som ”vänster” eller rent av ”kommunist”, epitet hon i och för sig kanske inte skulle ta avstånd ifrån. Men i hennes serierutor finns ingen faktisk propaganda. Det hon gör är konst i ordets bästa bemärkelse; Sara Granér får oss att se på världen och oss själva med nya, öppnare ögon. Hon får oss att ifrågasätta, men försöker inte pådyvla oss färdiga svar. En prestation få konstnärer kan skryta med.
Sara Granér är
relevant på riktigt
relevant på riktigt
Inget konstgalleri kan tävla med kylskåpsdörren
Det konstiga
med konsten:
med konsten: