Konsten måste vara märkvärdig

Det går inte att komma runt att konst i någon mån handlar om att göra sig märkvärdig. Även den mest ödmjuka konstutövare när någon liten föreställning om sin egen utvaldhet. Somliga påstår att de inte bryr sig om publiken, att de utövar konst för sin egen skull, eller för konstens egen skull, men det kan inte vara sant. Om det vore sant, skulle de inte ha någon anledning att visa upp sina verk. Visst finns det författare som skriver för byrålådan och målare som målar för garderoben, men dem hör vi inte talas om. Konstnären vill som regel synas, eller åtminstone att den egna konsten ska synas, och ibland går det inte att skilja det ena från det andra.

?Konsten är alltså sällan anonym. Tvärtom, vem som är avsändare brukar vara av största betydelse. Delvis beror det på publikens nästan gränslösa osäkerhet när det gäller att bedöma konst. Vi har fått lära oss att stor konst görs av erkända konstnärer och vi förlitar oss på andras omdömen, på experter och institutioner. Vem som ligger bakom verket blir lätt viktigare än verket i sig.

I Salvador Dalí finner vi sinnebilden för konstnären som excentrisk och narcissistisk personlighet. En specialist på att göra sig märkvärdig. Med sina lustiga mustascher och spektakulära utspel var han sin egen dokusåpa långt innan sådana fanns. Han lyckades inte bara bli erkänd som konstnär, utan även känd, långt utanför de etablerade konstkretsarna. Kändisskapet fungerade, då som nu, som verktyg, både för att nå ut med konsten och för att tjäna pengar. Risken finns förstås att det blir ett självändamål.

Ett av konstbegreppets grundläggande problem är att konststämpeln används som en sorts kvalitetsgaranti. Konst anses finare eller förmer än sådant som inte är konst. Det gäller att uppnå så kallad verkshöjd, vilket innebär en viss nivå. Agnarna sållas från vetet, det värdiga skiljs ut från det ovärdiga. På så vis handlar konst om att göra sig märkvärdig. Människan är märkvärdigare än andra djur och konstnärer är speciellt märkvärdiga människor. Eller?

Hur var det i så fall med apan som målade tavlor, schimpansen från Borås djurpark som slog igenom vid en samlingsutställning i Göteborg 1964? Konstkritikerna berömde målningarna och det blev skandal när det avslöjades att en apa hållit i penslarna. Alltihop var ett skämt på konstetablissemangets bekostnad, och det var skämtet som utgjorde det verkliga konstverket, inte tavlorna som ställdes ut. Apan fungerade som ett verktyg för upphovsmännen, liksom konstkritikerna som blev lurade. Ett tidigt exempel på postmodernistisk allkonst och mycket belysande. På 1960-talet hade den abstrakta konsten inte slagit igenom fullt ut i breda folklager. Många ifrågasatte modernt måleri just med argumentet att ett barn eller rentav en apa skulle kunna åstadkomma något liknande. Här fick dessa amatörkritiker rätt, och på köpet ett gott skratt på elitens bekostnad. Samtidigt utgjorde experimentet med apkonst i sig ett konceptuellt, postmodernistiskt verk som de förmodligen skulle ha ännu svårare att identifiera som konst.

En gång i tiden var den konstnärliga kvaliteten mer direkt kopplad till ren hantverksskicklighet; det är knappast en tillfällighet att bildkonstens utveckling bort ifrån naturalistiskt avbildande började ungefär när kameran gjorde sitt intåg. Konstnärerna insåg snabbt att måleriet inte skulle kunna konkurrera med fotografiet när det gäller att direkt dokumentera verkligheten på ett trovärdigt sätt. Andra saker blev viktigare. Salvador Dalí hånades av en del samtida konstnärer för sitt omodernt pedantiska hantverk. Knappast någon av dem hade hans skicklighet. Men Dalís surrealistiska måleri är förstås märkvärdigt på många andra sätt än det rent hantverksmässiga.

I vilket fall som helst måste konst vara märkvärdig för att vi ska lägga märke till den.