Lars Vilks mot världen

Första gången jag träffade Lars Vilks var under ett besök vid Nimis någon gång mot slutet av 1980-talet. Han var upptagen med att bygga på installationen och släpade tunga stockar över Kullabergs steniga strand. Skulpturens senaste tillskott var ett spretigt, trotsigt utskott en bit ut i vattnet. Lars Vilks kallade det Wotans torn och pratade om att stå naken högst uppe i konstruktionen under en storm och rida ut ovädret. Jag fick inte klart för mig om han faktiskt gjort det eller bara fantiserade om det.

Hur som helst är det en mycket passande bild av Lars Vilks och hans konstnärskap. Det handlar nämligen om kamp på alla nivåer. För honom var Nimis en pågående konflikt med den oländiga naturen, med kommunens byråkrater och med sabotörer som försökte förstöra konstverket.

Uppenbarligen njöt Lars Vilks av det fysiskt ansträngande arbetet på stranden. Att med egen muskelkraft förändra landskapet var en viktig, handgriplig del av kampen på ett personligt plan. Men han talade också entusiastiskt om verkets legala status, om juridiska spetsfundigheter som gjorde det svårare för kommunen att komma åt honom. Han förklarade hur han gick in för att sprida ut skulpturen, så att den skulle bli svårare att förstöra, ja till och med svårare att fotografera. Inte från någon vinkel skulle man kunna fånga hela verket.

Så var det, och så är det fortfarande med Lars Vilks. Det går inte att fånga hans konst, istället fångar den allt som försöker göra motstånd och assimilerar det. Ingen kan vinna mot Lars Vilks, för han sätter själv upp reglerna. Han sysslar med allkonst och allt som kommer i dess väg blir en del av verket.

Centralt är att Lars Vilks gör något ovälkommet och provocerande. Nimis har med åren blivit en populär turistattraktion, men det började som ett svartbygge, en ansamling bråte, närmast en form av nedskräpning i Kullabergs naturreservat. Tillsammans med Arx erbjuder Nimis nu besökaren en fascinerande upplevelse på många plan. Barn och vuxna klättrar omkring som i en lekställning, väderbitet trä lyser likt ben från märkliga urtidsdjur i en spretig, fantasieggande skapelse som för tankarna till ruiner efter ett samhälle byggt av gigantiska fåglar. Men allt sådant är underordnat konflikten, och konstnären själv söker nytt motstånd på annat håll.

Provokationen som metod har en lång historia inom konsten och en linje kan skönjas från Marcel Duchamps anstötliga urinoar till Lars Vilks hädiska rondellhund. Modernisterna provocerade dåtidens konstetablissemang, men idag är alla sådana dörrar vidöppna, sedan länge uppsparkade. Nutida konstnärer tvingas leta andra motståndare att utmana, och islam passar perfekt för Lars Vilks syften. I vårt sekulariserade samhälle är kristenheten härdad och svårprovocerad. Efter Andres Serranos piss-Jesus finns knappast mer att hämta där. Men inom islam är tårna ömmare.

Jag vill inte påstå att provokationen är ett självändamål för Lars Vilks. Men den fungerar som en nödvändig katalysator för att få igång den konflikt vars förlopp utgör hans allkonstverk. Medan installationen på Kullaberg har ett konstnärligt egenvärde, är den taffligt tecknade rondellhunden helt ointressant annat än som just provokation. Till skillnad från de karikatyrer av Muhammed som publicerades i Jyllands-Posten, innehåller Lars Vilks tecknade rondellhund heller inget element av satir. Här finns inget som kommenterar fundamentalism, kvinnoförtryck eller terrordåd. Jyllands-Postens karikatyrer framstår visserligen som grova och plumpa, och kan uppfattas som hädiska, men i grunden fungerar de trots allt som politisk satir, humoristiska inlägg i en pågående debatt om islams roll i samhället. Lars Vilks har inga sådana pretentioner.

Rondellhundens enda syfte är att häda. Muhammed framställs, helt utan anledning eller sammanhang, som en komisk hund. Givetvis just för att muslimer betraktar hunden som ett orent djur. Det är förståeligt att troende muslimer blir upprörda. Men det mest effektiva sättet att bemöta en provokation är att ignorera den. Varje reaktion, varje protest eller försök att censurera Lars Vilks, spelar honom i händerna och bidrar till allkonstverket.

Nimis växte till något värdefullt efter att ha börjat som en form av nedskräpning i naturen. Rondellhunden kan närmast ses som en sorts kulturell nedskräpning. Frågan är om något av värde kan komma ur den konflikt som skapats. En del kritiker vill utmåla Lars Vilks som islamfientlig, i synnerhet sedan han minglat med internationella högerextremister. Jag vet inte var han står egentligen, och kanske är det inte ens intressant. När han byggde Nimis var naturen en motståndare och kommunen en annan. Det innebar förstås inte att Lars Vilks var naturfientlig eller kommunfientlig. För honom har kampen alltid varit det centrala. Visst slår han ett slag, eller snarare utdelar en taskspark, för yttrandefriheten. Men främst slår han ett slag för att få fortsätta slåss och väcka uppmärksamhet. Onekligen säger den resulterande uppståndelsen något om samtiden. Frågan är bara vad?