Storleken har betydelse

Förvånansvärt mycket av den samtida konsten bygger på effektsökeri av simplast tänkbara slag. Till de vanligaste knepen hör storlek och massverkan.

Konsten kan förstås inte frikopplas från sitt sammanhang. På så vis har storleken alltid en viss betydelse. Helt naturligt uppfattar vi ett fysiskt stort konstverk annorlunda än vi uppfattar ett litet. Människan är alltings mått; vi mäter och bedömer det vi ser i förhållande till oss själva, och vi låter oss lätt imponeras av det som är stort eller omfattande. Det innebär dock inte att stor konst alltid måste ta stor plats, eller att konst i monumentalformat måste vara stor konst.

En motstrategi, och ett enkelt sätt att genomskåda bländverk, kan vara att alltid ifrågasätta storleken. Har det här fysiskt stora verket något värde utöver sin storlek, något som inte försvinner ifall man förminskar det?

Ibland har storleken en poäng. Niki de Saint Phalles jättelika honkatedral hade förlorat lite av sin symbolik, om den inte varit stor nog att släppa in publiken genom vaginaporten. Men i allmänhet var Niki de Saint Phalle inte beroende av sådant effektsökeri; hennes mindre skulpturer är lika intressanta.

Äldre tiders konstnärer imponerade med sin skicklighet, vilket fortfarande förekommer, men andra sätt att imponera har blivit desto vanligare. Ett verk kan till exempel ha krävt väldigt mycket resurser att framställa.

Den kinesiske konstnären Ai Weiweis solrosfrön är ett extremt exempel på resurskrävande massverkan i stort format. Installationen består av 100 miljoner individuellt handmålade solrosfrön av porslin. De ser realistiska ut, men är konstgjorda; varje frö format för hand och målat av kinesiska hantverkare. Givetvis handlar det om massproduktion, men fröna uppvisar individuella avvikelser i det lilla. Ett svindlande tidsödande arbete, utfört av lågavlönade kvinnor. Tillsammans vägde porslinsfröna 150 ton. Vid ett tillfälle sålde Ai Weiwei ett ton solrosfrö, alltså mindre än en hundradel av hela verket, för 782 000 dollar. Fröna har även sålts i mindre portioner än så.

Det eventuella konstnärliga värdet tycks knappast ha något samband med värdet i pengar på konstmarknaden. Ett mer vardagligt exempel är prisförhållandet mellan oljemålningar och akvareller. Duk och oljefärg är förvisso dyrare i inköp än papper och akvarellfärg, men den lilla skillnaden motiverar inte alls den betydligt större skillnaden i pris mellan en oljemålning och en akvarell av en och samma konstnär.

På alla nivåer låter vi faktorer som storlek, mängd och material påverka hur vi bedömer ett konstverks värde. Rent praktiska omständigheter tillmäts alltså förhållandevis stor betydelse. Vilket i sig säger något om det strikt konstnärliga värdet, som uppenbarligen inte är så viktigt som vi kanske inbillar oss.