Det konstiga med konsten

Vad är egentligen konst? Min bildlärare på gymnasiet hade ett färdigt svar: Konst produceras av någon som studerat på konstskola i minst fem år och varit representerad på minst tre jurybedömda utställningar. I sin blygsamhet ansåg han sig inte kvalificerad att själv avgöra vad som är konst.

Men att hänvisa till akademiska meriter och erkända auktoriteter är att göra det lätt för sig; nästan ett sätt att smita undan frågeställningen. Dessutom kan man vanligtvis inte se på ett konstverk vilka meriter konstnären har. Vad vi behöver är en användbar definition som var och en kan tillämpa själv. Precis allt kan ju inte vara konst, för då skulle själva konstbegreppet vara meningslöst.

Så hur känner vi igen konsten, vad skiljer konst från det som inte är konst?

Till att börja med är konsten alltid konstgjord, det vill säga producerad av människor. Som vanligt utgår vi ifrån oss själva; människan är alltings mått och i synnerhet konstens. Myror bygger myrstackar att bo i; människor bygger också bostäder på höjden, men ett höghus framstår som ett onaturligt inslag i landskapet, medan vi betraktar myrstacken som naturlig. Utifrån ett sådant perspektiv är konsten självklart onaturlig. Inbakad i resonemanget finns då en uppfattning om människans särställning i naturen. För om vi väljer att betrakta människan som naturlig, som ett djur vilket som helst, ser vi att höghus, bilar, kärnkraftverk och konstnärliga installationer också är helt naturliga. Spår vi lämnar efter oss i omgivningen, likt älgens spillning eller kanske snarare urindoften från ett inpinkat revir.

I arkeologiska utgrävningar framstår just konstföremål som de finaste fynden; lämningar som talar om hur tidigare generationer tänkte, vilka de som kom före oss var, hur de såg på sig själva och världen. På så sätt bär konstföremål med sig mer mening än andra föremål. Vi finner tankegods i lergodset. Dinosaurierna lämnade efter sig ben; med sina kroppar gjorde de avtryck i historien. Människans avtryck är mer omfattande och mer komplicerade, men fortfarande helt naturliga, om vi betraktar människan som en del av naturen.

Fast om allt är natur, blir själva naturbegreppet meningslöst, liksom konstbegreppet blir meningslöst om allt är konst. Meningsfullt blir det däremot om vi väljer att betrakta konst och natur som oförenliga. Begreppen kan då definiera varandra; konst är det som inte är natur.

Att begrunda skillnaden kan vara givande. Ett av verken i Wanås skulpturpark, Billboard av Roxy Paine, utgörs till exempel av en trädsilhuett i ungefär naturlig storlek. Ett platt, konstgjort träd bland alla levande, naturliga träd. På håll är det fullt möjligt att förväxla Billboard med ett naturligt, om än dött och avlövat träd. Att konstverket står just här, nära naturen, ger det en annan innebörd än det skulle få på ett torg i en stadskärna eller i en stor utställningshall. Omgivningen utgör alltid en del av konstverket, avsiktligt eller oavsiktligt, och åtminstone en del av meningen med Roxy Paines trädsilhuett finns i hur den både liknar och skiljer sig från ett naturligt träd.

Människan blir undantaget som bekräftar regeln. Allt är naturligt utom det mänskliga. Och konsten är alltid mänsklig, det vill säga konstgjord.