Fler texter:
Den egna bilen får ofta symbolisera personlig frihet, som i den amerikanska
drömmen om att kunna köra vart man vill, när man vill.
Och visst är det lätt att förföras av de vida horisonterna i filmer som till
exempel Thelma & Louise, av tanken att sitta vid ratten och själv styra sitt
öde, helst i en Cadillac lika öppen som landskapet, att befriad av billig bensin
bara gasa på, bort från allt som hindrar och håller tillbaka.
Men bilkörning handlar sällan om att vara på väg mot nya, okända mål, i
romantisk flykt undan polisen eller vardagens problem. Istället finner man sig
fångad, instängd och strängt upptagen, med andra bilar både framför och
bakom. Längtan efter att ha tagit tåget blir aldrig större än under sökandet
efter en ledig parkeringsplats.
Jag älskar att åka kollektivt. Speciellt uppskattar jag friheten under resan.
Istället för att sitta i förarsätet och ägna hela min uppmärksamhet åt
körningen, tillåts jag slappna av på tåget. Kollektivt kan jag färdas fort medan
jag är fri att sova, läsa, jobba eller kanske ta en fika.
Kollektivtrafiken är helt överlägsen, utom när den inte fungerar, vilket den till
exempel inte gör i glesbygden. Där behövs den egna bilen; järnvägen kan ju
inte nå varje liten by och inte ens bussen kan förväntas besöka varje stuga.
Ute på landet slipper man dock många av bilismens nackdelar, som trängsel
och brist på parkeringsplatser.
Bilen framstår som sämst just där kollektivtrafiken är som bäst, nämligen i de
större städerna. Fast det händer förstås att tåg och bussar blir allvarligt
försenade även där. Och att skylla på vädret håller inte; att tillräckliga
resurser inte satsas på vårt gemensamma åkande är ett politiskt problem. Snö
och kyla kan inte komma som en överraskning varje vinter.
Längtan efter att ha tagit bilen blir aldrig större än när tåget inte kommer.
Ändå är det i sådana ögonblick som en annan av kollektivtrafikens fördelar
blir som tydligast.
Där, på perrongen, i väntan på ett tåg som borde kommit för länge sedan,
där kan försenade resenärer förenas i sin frustration och spontana samtal
uppstå. Människor som annars aldrig hade börjat prata med varandra kan
skratta åt eländet tillsammans. Att åka kollektivt skapar slumpmässiga möten
och några av de trevligaste samtal jag haft med främlingar har varit i väntan
på försenade tåg.
Jag älskar att åka kollektivt, till och med när det inte fungerar och alldeles
bortsett från bilens miljöpåverkan och det faktum att bensinen aldrig lär bli
billig igen.
Jag älskar att
åka kollektivt
Det konstiga
med konsten: